Paradigmskifte i diabetesvården – nu måste vi hitta barnen som riskerar att insjukna

När vården räddar liv på detta vis är det sällan till synes dramatiskt. En räcka händer, hjärnor och hjärtan följer väl inövade och utarbetade rutiner. Vi som utför dessa små länkar i en händelsekedja är sällan i samma rum, ibland har vi aldrig träffats. Vart och ett av dessa steg är litet och ofta en vardaglig rutinhändelse. Vi följer väl upptrampade stigar men behöver kunna improvisera och individualisera utifrån person och situation. För mottagaren av vården eller behandlingen kan det vara en livsomvälvande händelse.

För drygt hundra år sedan kom insulinet, vilket blev ett livräddande paradigmskifte.

Då var en tonårspojke i Toronto döende i den icke behandlingsbara sjukdomen typ 1-diabetes. Pojken var den förste att få ett läkemedel som ännu inte fått något namn, det kallades bara extrakt. Som så ofta i forskningen började det med ett misslyckande, den första dosen hade ingen effekt. Forskarna återvände till labbet och förbättrade extraktet. Pojken fick en andra dos och återvände till livet. Nyheten om det livräddande insulinet spred sig med en löpelds hastighet över världen.

Den pojke som var världens första insulinbehandlade person avled dock redan som ung man. Idag vet vi att varje barn som sätts in på insulinbehandling kan förväntas leva ett långt och gott liv. Det bygger på små stegvisa förbättringar av den hundraåriga insulinbehandlingen. Men ärligt talat, läser man rapporter från 1920-talet, är det slående mycket av det som vi tror är moderniteter som redan då var välkänt. Och även bland de första insulinbehandlade ungdomarna fanns det de som levde länge och nådde hög ålder.

På 1990-talet kunde man föra i bevis vad som var tricket för att ge personer med diabetes förutsättningar för ett långt och gott liv. Tricket är att insulinbehandla så väl att kroppen upplever en närmast normaliserad ämnesomsättning. Det är inte enkelt. Tvärtom, ganska mödosamt, men oftast genomförbart.

Åratals insamlad forskning och beprövad erfarenhet

Förbättrad teknisk utrustning i kombination med åratals insamlad forskning och beprövad erfarenhet har drivit insulinbehandlingen så mycket närmre det kroppen önskar sig och användarvänligheten har minst sagt ökat. Men det fundamentala förhållande som Banting, en av insulinets upphovsmän, pekade på i sin Nobelföreläsning kvarstår. Insulin är inte ett botemedel mot diabetes. Det är ett sätt att ge kroppen tillgång till en normaliserad energiomsättning. Insulin räddar liv, men det botar inte diabetes.

I drygt hundra år har vi kört allt tryggare och snabbare på den väg som Banting stakade ut i sin Nobelföreläsning. Under det kvartssekel som min läkargärning hitintills omfattat har jag mött barn och deras föräldrar som blivit världsmästare i insulinbehandling. Stora delar av min yrkeserfarenhet handlar om att möta och stötta barnen och deras föräldrar.

Sjukdomsprocessen bakom typ 1-diabetes håller på att bli behandlingsbar

Här skulle krönikan kunnat sluta, om det inte vore för det nya paradigmskifte vi har framför oss. Marken gungar under fötterna och något nytt behöver byggas upp. Sjukdomsprocessen bakom typ 1-diabetes håller på att bli behandlingsbar.

Det första i en grupp läkemedel som kan bromsa insjuknandeförloppet är nu godkänt även i Europa. Vi kan inte med hundra procents säkerhet veta att det första läkemedlet kommer att vara bra på alla sätt och vis. Det kommer definitivt inte att kunna bota någon som redan har typ 1-diabetes. Men för den som håller på att insjukna skulle det kunna förändra livet och skjuta upp behovet av insulinbehandling ett antal år.

För att de nya behandlingarna ska kunna hjälpa behöver vi hitta de barn som håller på att insjukna innan några som helst synbara sjukdomstecken uppstår. Vi måste aktivt leta reda på de barn som skulle kunna ha nytta av en bromsbehandling. Tekniskt sett kan vi hitta dem med ett enkelt blodprov taget med ett fingerstick.

Det svåra med detta är inte själva arbetet med att ta eller analysera blodprovet. Det kan vi. Utmaningen är att skapa helt nya arbetssätt för hur vi gör detta. Att behålla det bästa av det gamla arbetssättet men kunna foga in nya pusselbitar. Vi behöver skapa och öva nya rutiner för vårdens händer, hjärnor och hjärtan att följa. Det kommer att vara läskigt, spännande och krävande.

Vi måste våga göra annorlunda än förut. Pröva nya vägar. Släppa sargen och ge oss ut på isen.

Den här krönikan är skriven av Frida Sundberg, överläkare i barnmedicin vid Universitetssjukhuset i Örebro och barndiabetesforskare vid Örebro universitet.

Nyckelfonden har under många år stöttat den lokala forskningen om diabetes.